1017 dagar

För etttusen sjutton dagar sedan flyttade jag in i ettan på Moröhöjden. Det där bostadsområdet som var helt okänt och som man bara åkte förbi någon gång då och då, som jag nu kallar hem. Lägenheten där jag bott själv mina tre gymnasieår, dit jag flyttade innan jag ens fyllt 16. Där jag under en period satt och grät tills tårarna tog slut varje kväll för att det inte blev som jag föreställt mig, där jag skrattat tills luften tagit slut med en otroligt fin vän, där jag varit så jäkla mörkrädd att jag legat på soffan och sett på tv långt in på nätterna tills jag inte klarat vara vaken längre. Nu, just nu och den senaste tiden så har allt varit så lugnt. Jag har bara känt mig så trygg, här, i lägenheten och det har verkligen känts som ett hemma. För vissa kanske det inte är en stor grej, kanske är det bara jag som blir lite för fäst vid saker. Men det är inte helt utan anledning jag tycker att det känns lite jobbigt att flytta ut. För mig är det 40 kvadrat minnen och känslor. Jag säger väl som jag sa när jag gick ut nian för tre år sedan, det bästa är hur mycket jag vuxit som person och en stor del av det är nog just att jag bott själv och liksom tvingats till att göra och ta tag i saker själv och stå på egna ben. Även fast jag längtat hem nästan varenda dag jag varit här och mest bara räknat ner veckorna till helgen så får jag någon slags separationsångest av att flytta ut, kanske för att man vill ha det man inte har, kanske för att dessa år har varit en tid i mitt liv där det hänt så mycket att jag håller fast vid varje liten del för att få ihop det. Sen vet man ju aldrig vad som händer i framtiden, kanske flyttar jag hit igen, kanske flyttar jag någon annanstans, det återstår att se.
 
Taggar: Fotografi;

Kommentera inlägget här :