Sommaren

Hela den här sommaren har känts som ett sånt antiklimax. Det är som att jag levt i en bubbla och då menar jag inte en såndär härlig rosa bubbla med konstant solsken, utan en grå och regning. Jag såg så jäkla mycket fram emot allt och när det väl kom, så var det som att jag inte såg det. Rättelse: Jag såg precis allt, de varma, ljusa sommarkvällarna, lupinerna längs vägkanterna och den älskade älskade solen som färgar himlen rosa på vägen ner. Doften av det nyskördade gräset, havet och alla blommor. Jag har bara inte känt mig sådär glad, som jag brukar. Kameran har legat på sin plats och jag har nog inte fotat så lite som i sommar, sen jag fick min första kamera julen 2010. Jag vet inte varför jag känt så, kanske för att jag mest bara jobbat, kanske för att det sommaren kantats av total ovisshet inför hösten, kanske bara för att det är så ibland. Även om jag känt så, så känner jag, när jag tittar tillbaka, att det har varit rätt bra ändå. Sommaren är dessutom inte slut än och jag har nog aldrig tidigare uppskattat sensommaren och att hösten närmar sig så mycket, kyliga, friska morgonar, blåbär, hallon och svamp. Ett trädgårdsland fullt med goda rotfrukter, växthus fulla med färska grönsaker och middagar bestående av 100% egen mat. Mörka, stjärnklara kvällar, norrsken och mysiga kvällar i soffan att se framemot.

1017 dagar

För etttusen sjutton dagar sedan flyttade jag in i ettan på Moröhöjden. Det där bostadsområdet som var helt okänt och som man bara åkte förbi någon gång då och då, som jag nu kallar hem. Lägenheten där jag bott själv mina tre gymnasieår, dit jag flyttade innan jag ens fyllt 16. Där jag under en period satt och grät tills tårarna tog slut varje kväll för att det inte blev som jag föreställt mig, där jag skrattat tills luften tagit slut med en otroligt fin vän, där jag varit så jäkla mörkrädd att jag legat på soffan och sett på tv långt in på nätterna tills jag inte klarat vara vaken längre. Nu, just nu och den senaste tiden så har allt varit så lugnt. Jag har bara känt mig så trygg, här, i lägenheten och det har verkligen känts som ett hemma. För vissa kanske det inte är en stor grej, kanske är det bara jag som blir lite för fäst vid saker. Men det är inte helt utan anledning jag tycker att det känns lite jobbigt att flytta ut. För mig är det 40 kvadrat minnen och känslor. Jag säger väl som jag sa när jag gick ut nian för tre år sedan, det bästa är hur mycket jag vuxit som person och en stor del av det är nog just att jag bott själv och liksom tvingats till att göra och ta tag i saker själv och stå på egna ben. Även fast jag längtat hem nästan varenda dag jag varit här och mest bara räknat ner veckorna till helgen så får jag någon slags separationsångest av att flytta ut, kanske för att man vill ha det man inte har, kanske för att dessa år har varit en tid i mitt liv där det hänt så mycket att jag håller fast vid varje liten del för att få ihop det. Sen vet man ju aldrig vad som händer i framtiden, kanske flyttar jag hit igen, kanske flyttar jag någon annanstans, det återstår att se.
 
Taggar: Fotografi;

Måste skriva av mig – otaggad på det mesta

Det är 57 dagar kvar till studenten. Mössan har jag haft sedan i februari och klänningen har jag just hämtat ut. Jag ser så himla mycket fram emot sommaren och det faktum att jag inte kommer sitta vid skolbänken till hösten. Men jag ser inte alls särskilt mycket framemot själva studentdagen och jag hoppas verkligen att den känslan kommer släppa längre fram. Anledningen till att jag känner mig så negativ in för det är för att jag inte vill vara med på flaket. Jag vill inte stå på ett flak och skrika och dricka och vara glad med massa människor som jag inte alls klickar med. Det är så klart inget måste, och jag är inte ensam om att hoppa det, men att känna tråkstämpeln är inte så kul. Jag tror, att jag, om jag skulle åka med, skulle vantrivas och vilja av, och kanske bli lite irriterad också. Det här med att jag känner mig tråkig på grund av detta gör mig bara ännu mer irriterad. Tycker att allt är så jävla skevt. Dricker man inte alkohol så är man tråkig. Jag har hittat på ursäkter till att inte följa med kompisar ut för att jag bara känt att nä, jag vill verkligen inte. Jag känner att det är inte jag. Jag vill inte supa mig full, jag har inget behov av det och det faktum att jag känner att jag är tråkig på grund av något sånt gör att jag bara blir ledsen på mig själv, jag blir irriterad på att det är så det ser ut. Aah, jag vet inte, det är mycket som är fucked up här i världen. Nu ska jag äta min andra snickers och se på Full Patte, Godnatt.